En trevlig promenad slutar med akuten

Igår var lillskrutta och jag inne i staden och hälsade på lite folk. Vi skulle gå in på mitt jobb för att ta en kaffe och prata lite, men då blev det inte som jag hade tänk mig. Jag höll skrutta i handen och vi var på väg mot dörren, men då fick hon för sig att hon inte ville gå in. Hon blev arg och skulle slänga sig mot marken, jag tog tag i handen rent reflexmessigt och lyfte upp henne en bit. Inte hårt alls, men jag kände att det var något som hände med hennes arm. Hon blev jätte ledsen och skrek som jag aldrig hört henne förut. Hjälp vad rädd jag blev, tog henne och åkte direkt till fam. läkaren som bara sa, åk direkt till röntgen. Ringde maken och han skulle möta upp oss på lasarettet. Väl framme fick vi ganska omedelbart komma in. Bra tänkte jag nu går detta fort. 2,5 timmar senare och 3 olika omgångar av fotografering av hennes arm så var de ändå inget klokare på hur det var med armen. Jag fick mig ett utbrott på läkaren som var helt inkompetent. Inte tog de hänsyn till att hon inte sovit eller ätit sedan tidig morgon. Tillslut fick maken nog och sa att nu åker vi till V-ås. Väl på akuten där gick allt hur fort som helst. Jag gick fram till receptionen där och förklarade läget om allt och att min dotter snart inte okade mer. På 15 min hade vi gått förbi ett fullsatt väntrum och fått armen fixad. Helt otroligt! Jag är för en gång skull otroligt nöjd med akuten i V-ås. Nåväl, vad var det med armen? Jo tydligen var det något ledband som hamnat snett i armbågen och det behövdes bara lirkas på plats. Själva lirkandet gjorde ont på henne, men nästan direkt efter fungerade armen igen och hon hade inte längre ont.
Herregud vad lättad jag blev, men ack så jag har klandrat mig själv! Varför skulle jag lyfta i en arm, allt gick så fort. Nu tröstade läkaren mig med att detta visst var vanligt bland barn och att vissa dessutom hade mjukare ledband än andra.